Egentligen kanske jag inte borde nämna saken, men jag vill ändå komma ihåg det senare i livet och få ventilera lite ändå…
Har mått så himla pyton de senaste månaderna så jag har tänkt kolapsa helt och hållet, mamma har flera gånger sagt att jag ska se efter så jag inte går i väggen och blir långtidssjukskriven… Någonstans inom mig har jag ju vetat att det kanske är så, men inte velat inse det och fortsatt och fortsatt på samma vis…
Ibörjan på januari så började en klocka ändå ringa och Tom tvingade mig till arbetshälsan och visa upp mig när vänster sida domnade bort och hjärtat pumppade som för två… Det var inte alls skoj och jag fick höra att det är stressymptom som jag har, blev ordinerad att ta det lugnare annars blir det sjukskrivning…
Jag har försökt att få mindre på jobbet, men det har inte lyckats, så jag sa upp mig i måndags. Folk kanske tycker att det helt snurrar för mig, men det är inte värt det när man mår så dåligt som jag mått. Vill inte bli sjukskriven för att jag inte lyssnade på signalerna, så efter dagar av funderande hit och dit beslöt vi här hemma att jag säger upp mig…
Nu är det nedräkning till 13.3 och efteråt får vi se vad som händer… Förhoppningsvis har jag något jobb om inte så stressar jag inte över det, utan njuter av lite semester och söker jobb!
Så sånt händer hos oss…
Senaste kommentarer